Textverks reseblogg

Bloggen flyttar

2009-02-02T10:58:00.003+01:00

Reserapport-bloggen flyttar vidare till en ny adress. Väl mötta där:

http://reserapport.wordpress.com

För övrigt...

2008-03-11T15:31:00.005+01:00

...ber jag att få tacka er som hörde av er med gratulationer på min födelsedag igår. Det värmer alltid. Vi firade mycket stilla med en eftermiddags-GT (inte tidningen) vid poolen på Hotel des Milles Collines, och lite utmärkt kinesisk mat på kvällen.

Idag har vi nu avslutat vårt jobb, med en sista intervju. Förmiddagens sol och närmare 30 grader byttes vid tvåtiden plötsligt i regn och stormbyar. Dessa har nu bedarrat, men det fortsätter att vara mulet och kanske omkring 20 grader. Det svänger fort här. Hur är vädret därhemma?!

Och innan vi far: veckans fotografiska bedrift (inte nödvändigtvis i positiv bemärkelse, men rätt kul ändå) kan ha varit att lyckas få med både reporter och fotograf på samma bild (se nedan).

Sköt om er alla, så ses vi snart!

Fotomatematik

2008-03-11T11:03:00.003+01:00

Summerar fotoveckan, i kvantitet räknat.

Dag 1: 93 bilder
Dag 2: 304 bilder
Dag 3: 42 bilder
Dag 4: 255 bilder
Dag 5: 556 bilder
Dag 6: 377 bilder
Dag 7: 118 bilder
Dag 8: 351 bilder
Dag 9: 0 bilder
Dag 10: 11 bilder

Totalt: 2.107 bilder.

Låt säga att 1 bild på 10 är publicerbar, att 1 bild på 100 är bra och att 1 bild på 1.000 är riktigt bra. En sådan uppskattning skiftar förstås mellan fotografer, men det är nog ingen glädjekalkyl i alla fall.

Det skulle betyda 210 publicerbara bilder, 21 bra bilder och 2 riktigt bra bilder. Nu återstår att gräva fram just dessa bilder i materialet och avgöra vilka uppdragsgivare som ska få dem.

Transportmatematik

2008-03-11T10:31:00.002+01:00

Sista dagen och vi fördriver förmiddagen på hotellets uteservering i väntan på sista intervjun och ikväll avresan från Kigali.

Har diskuterat dagens arvode för vår chaufför. Inte helt lätt. Han begriper franska hjälpligt och engelska mindre hjälpligt. Vår kiniarwanda inskränker sig till någon artighetsfras.

Hittills har vi betalat honom 30.000 FRW för en hel dag, dvs ca 55 US dollar, dvs ca 350 SEK. Det har inkluderat körningar i Kigaliområdet, väntan medan vi jobbat osv. Dyrare än på många andra ställen, men helt ok. I snitt har vi kört nog haft runt fem-sex stopp på dagarna. Vissa dagar har det blivit övertid, andra har vi slutat tidigare (även om sambandet mellan dessa båda varit svåra att förklara).

Idag behöver vi honom för tre körningar. En intervju kl 9, en intervju kl 14 och så transport till flygplatsen vid 17-tiden. Ingen full dag alltså. Tror ni att det gick att förklara på ett smidigt sätt?

Naturligtvis inte. Dessutom "har ju bensinpriserna gått upp mycket de sista dagarna". Men sanningen är att det har det inte, för det har vi haft koll på.

Alltså börjar förhandlingen:

- Jag vill ha 24.000.
- 24.000? Är du tokig? Hämtningen på flygplatsen kostade 5.000 och eftersom vi ska göra två kortare resor utöver det så borde 15.000 vara generöst.
- Ja, men det är enkel resa. Och enkel resa till era båda möten är 3.000.
- Ok, så 2x3.000 + 2x3.000 + 5.000. Det blir inte 24.000 utan 17.000. Ok, det säger vi.
- Ja, men sedan har jag ju väntat också.
- Men det var ju upp till dig. Du har varit fri att köra andra kunder medan vi jobbar.
- Men det har jag inte gjort.
- Det är inte vårt problem.
- Vad vill ni betala då?

Det slutar med 20.000. En liten förlust känns det som först. Å andra sidan betalar vi honom nu, för tre körningar och väntan, lite drygt hälften av vad det kostade oss att åka taxi hemifrån och till Landvetter för 11 dagar sedan. Och vi har hållit oss väl inom budget i allmänhet. Kanske inte så mycket att bråka om alltså.

Så här mot slutet

2008-03-10T13:54:00.004+01:00

Näst sista dagen i Rwanda och inte mycket att rapportera. Mest inomhusjobb med veckans material, och inte en enda bild tagen hittills idag.

Istället en bild från tidigare i veckan. Ibland blir det nämligen ganska bra utan att man har någon kontroll över det. För när kameran hänger på axeln händer det ibland att man slår emot avtryckaren så att kameran tar en bild av misstag. Har man tur råkar det då befinna sig ett nyfiket/kameraintresserat barn därunder. Det gjorde det när vi var i Mbyo, fem mil från Kigali häromdagen.

Gorillas in the mist

2008-03-09T20:37:00.007+01:00

Det här är Charles. Han ledare av Umubano-gruppen, en familj på nio bergsgorillor. Familjen utgör därmed över en procent av världens idag omkring 700 vilda bergsgorillor.

Det tog oss ungefär två timmars vandring och 600 höjdmeter i tät regnskog för att hitta Charles, hans tre fruar, yngre bror och barn. När vi väl gjorde det var det en upplevelse som är svår att överträffa.

200-kilos-Charles höll sig på 5-6 meters avstånd, men några av familjens andra medlemmar spatserade glatt förbi oss på knappa metern. Regeln om att hålla sju meter mellan människa och gorilla gäller nämligen människor, men inte gorillor.

Det timslånga mötet med gorillorna var förstås den självklara höjdpunkten, men vandringen i omväxlande regn och solsken i legendariska dimhöljda bergen var nästan värd hela resan den också.

Upp i bergen

2008-03-07T18:10:00.002+01:00

Imorgon lämnar vi Kigali för en tvådagar-resa upp i bergen. De dimhöljda bergen, om man så vill. Här jobbade Dian Fossey fram till hon mördades i mitten på 1980-talet. Och här ska vi tidigt på söndag morgon spåra bergsgorillor. En rapport från det kommer när vi är tillbaka här i Kigali på söndag kväll.

Försoning

2008-03-07T18:03:00.002+01:00

Har Rwanda gått vidare? 14 år har gått sedan folkmordet då omkring en miljon människor slogs ihjäl med klubbor och machete på 100 dagar. Enligt påbud uppifrån finns det inte längre några hutuer eller tutsier. Men folk vet? Eller?

Det är en av alla de frågor som oundvikligen kommer upp under en resa i Rwanda. Idag mötte vi Fader Gahigi som tagit initiativ till en "försoningsby", strax utanför Nyamata, där en av de värsta enskilda massmorden skedde 1994.

I den lilla byn har familjer från båda sidor i den tidigare konflikten byggt husen tillsammans. I vartannat hus bor en "genocidaire" och i vartannat ett "offer". Fader Gahigi är med rätta stolt över sitt arbete.

Äntligen ett lyft

2008-03-07T06:54:00.002+01:00

Det har, som kanske framgått, varit en trögstartad vecka jobbmässigt. Vi kan på rak arm inte komma på en enda människa som varit i tid till något möte (svenskar här i Kigali inräknade). Det är förstås så det fungerar, men med ett lite lätt pressat schema och en massa lösa trådar så blir det lätt frustrerande.

Inte minst gäller det bilderna. En intervju må vara informativ, men inte resultera i mycket mer än en man eller kvinna på ett kontor. Därför var dagen idag ett lyft. Vi har varit ute och besökt en skola på landsbygden som jobbar med IT som hjälp i undervisningen. Klart fotogeniskt.

Bilden togs på skolgården i Rwamagana, där de båda vita figurerna som kom på besök var något av veckans höjdpunkt.

Dagens porträtt

2008-03-07T06:51:00.002+01:00

Vissa bilder behöver inga bildtexter. Vissa människor kan säga så mycket utan att öppna munnen.

Ackrediteringen del 2

2008-03-04T09:50:00.004+01:00

På allmän begäran kommer här fortsättningen på ackrediteringsbestyren. Senare under gårdagen, vid tretiden, hörde tjänstemannen på informationsministeriet av sig. Hade vi fått våra kvitton på att betalningen var gjord? Jodå. Då kunde vi väl komma förbi med dem genast var vi vänliga.

Gissa om våra ackrediteringar var klara nu? Alldeles riktigt. Efter att vi lämnat kvittona behövdes ytterligare ca två timmar för att klara av det sista pappersjobbet. Alltså lämnade vi våra kvitton och gjorde upp om att hämta de färdiga ackrediteringarna vid kl 8 dagen därpå, det vill säga nu på morgonen.

Fem minuter senare, efter att vi lämnat informationsministeriet och var på väg till en intervju, fick vi ett samtal om att nu är minsanna ackrediteringarna klara.

Vi höll oss till planen och avvaktade till imorse, åkte till tjänstemannen Desirée på informationsministeriet, och gissa nu igen: var han på plats som han lovat? Korrekt igen. Det tog oss ytterligare 15-20 minuter (kort väntan i sammanhanget) innan vi hade de åtråvärda papprena i handen.

Så vad får man för 200 dollar? Tja ett A4-papper med vårt medhavda foto fasthäftat, några stämplar och en ministersignatur. Alltid något. Tack och lov fick vi användning för papperslapparna på parlamentet idag.

Muzungu

2008-03-04T09:16:00.002+01:00

"Muzungu, muzungu" - "vit man, vit man", hojtar barnen glatt och springer efter bilen hela vägen tillbaka ner till landsvägen. Vi har precis varit i en by på landsbygden och fått en rejäl dos av Rwandas otroliga vänlighet och färgspektrum.

Det råder ingen tvekan om att man avviker, vilket är en lärorik upplevelse i sig. Samtidigt känner man sig inte alls lika vit här i Rwanda som i till exempel Sydafrika, trots att det i princip inte finns någon inhemsk vit befolkning alls här. Det är också ett intressant konstaterande.

Om konsten att köa

2008-03-03T10:55:00.002+01:00

Egentligen är det ganska enkelt. Det kräver bara en rejäl dos tålamod, och ett visst mått av humor. Vi klarade oss ganska bra på den punkten idag.

Det handlar om konsten att skaffa sig en pressackreditering. Vi började enligt instruktionerna på informationsministeriet. Klockan är 8.00. Vakten vid grinden fick fundera en stund innan han kom på att "jo, det är nog här det".

En korrekt byråkrat vid namn Desirée tar hand om vår förfrågan. Läser reglementet, fyller i blanketter, vill ha alla våra uppgifter, inklusive kopior på pass och presskort. "Javisst, vi kanske kan kopiera det här". "Tyvärr är vår kopieringsmaskin trasig. Ni borde haft med er egna kopior." Efter att ha varit borta en god stund visar det sig att han hittat en maskin i alla fall. Så långt allt gott och väl.

"Nu ska ni till revisionsministeriet och betala era 2x200 dollar för ackrediteringen". Jaha! Förfarandet kan accepteras, eftersom det förstås är ett sätt att minimera den enskilde tjänstemannens kontakt med pengar, och därmed risken för korruption.

Alltså in i taxin igen och över till revisionsministeriet. Den beväpnade vakten ordnar fram de kontonummer m.m. som ska stå på vår inbetalningslapp. Därefter gäller det att räkna ut hur kösystemet fungerar. Det ger sig efter en stund: håll reda på vilken som är din kassa; sätt dig på den första lediga stol framför kassan; allt eftersom ärendena klaras av flyttar du fram ett steg på stolarna, tills du är framme. Beskedet då, vid ca klockan 09.30: "nej, nej, ni kan inte betala i dollar här. Ni måste åka och växla först".

Alltså in i taxin och iväg till ett växlingskontor. Ny lapp, nytt kösystem: man placerar helt enkelt sin lapp i raden av lappar på disken framför kassan. Håll reda på vilken som är din lapp och när den är först i kön kan du gå fram till kassan. Innan du lämnar kassan ser du till att snyggt och prydligt knuffa fram de andra lapparna som väntar.

In i taxin igen. Klockan är 10. Tillbaka till revisionsministeriet. Den här gången slipper vi köa. Men samma tjänsteman som skickade oss att växla konstaterar nu att just pressackrediteringar måste ju faktiskt betalas i dollar. Och dollar kan man inte betala med på det här kontoret. Det finns en särskild avdelning inne i stan för det. Ett telfonsamtal till informationsministeriet bekräftar att det är det som gäller.

Tillbaka in i taxin och in till stan. Nytt kösystem. Den här gången en rak klassisk kö framför varje kassa. Dock gäller följande positionering: ställ dig så att bröstkorgen nästintill slår i framförvarandes skuldror. Placera fötterna, lätt utåtvinklade, så att de delvis överlappar framförvarandes fötter. På så sätt får man in 3-4 köande per meter kö. Knuffa gärna lite lätt på den framför när den längst fram i kön är klar.

Äntligen. Dörren öppnas. Vi blir ombedda att stiga in på kontoret och vid Rwandas stökigaste skrivbord sitter Rwandas fryntligaste statstjänsteman. "Ah, journalister? Betala i dollar? Jajamensan, det är här det!" Klockan är nu 11.20.

Telefonsamtal till informationsministeriet: Kan vi komma förbi och hämta våra ackrediteringar? Nej, de är inte klara än. Vi väntar på en signatur. Och nu närmar sig klockan 12, så det är dags för lunch. Kanske efter två någon gång.

Kigali välkomnar

2008-03-02T20:20:00.003+01:00

Genom fönstret hörs de taktfasta tonerna av Jambo Bwana, till synes spontant framförd av ett gäng killar någonstans i Kigalinatten.

Det är något särskillt med den Afrikanska natten. Vi konstaterade det när vi i går kväll åkte taxi med nedvevade rutor från flygplatsen. Något med dofterna. Den varma jorden och den fuktiga luften. Något svårbeskrivet.

För mig som är här för första gången började upplevelsen redan där, på flygplatsen, när vi gick de tvåhundra meterna från planet, över plattan, till ankomsthallen. Samma korta sträcka som General Romeo Dallaire gick efter att förgäves ha vädjat till de belgiska soldaterna som evakuerade sina landsmän efter att folkmordet brutit ut, att stanna.

Idag har vi besökt det välskötta minnescentrat här i Kigali, vi har besökt "Hotel Rwanda" - Hotel Milles Collines - och vid en basketplan i sänkan mellan två av Kigalis otaliga kullar tog jag bilden på några killar som just avslutat en basketmatch.

Imorgon börjar jobbet på allvar - inte minst då vi ska skaffa våra pressackrediteringar.

Kambodjas framtid

2007-09-24T05:54:00.000+02:00

Foto: Andreas Karlsson

Är det här Kambodjas första stora demokratiska ledare? Mannen som kommer att göra upp med korruption, få landet på fötter, vinna folkets förtroende och föra dem mot en ljus framtid? Eller är det här en ny Pol Pot, en grym diktator som kommer upprepa röda khmerernas skräckvälde under 1970-talet?

Det är svårt att låta bli att tänka sådana tankar när man reser runt på landsbygden och ser barnen som leker, spelar fotboll, badar i det bruna vattnet och som, utan återvändo, är det här landets framtid.

Efter några dagar i Siem Reap-provinsen kommer vi nu att återvända till Phnom Pehn och göra ytterligare en och en halv dags intervjuer innan vi reser tillbaka till Sverige. Det har inte blivit så mycket rapporterat från den här resan som vi hade hoppats, vilket beror på en kombination av begränsade tekniska resurser och brist på tid. Det har varit en intressant resa och vi hoppas istället kunna förmedla - i text och bild - våra erfarenheter och skildringar i de reportage som den här resan kommer att resultera i.

Håll till exempel utkik i: Sydsvenskan, Röda Korsets Tidning (i Sverige och Danmark), Kyrkans Tidning, PAX (Svenska Freds), Amnesty Press, m.fl.

Med vänliga hälsningar
/Andreas och Görrel

Siem Reap

2007-09-21T16:53:00.001+02:00

Ja, som framgått så har vi inte haft den internettillgång som vi hoppats
under vår vistelse i Kambodja. Inte så att internet saknas, men det har i de
fall vi försökt varit frustrerande långsamt och det har inte funnits tid att
invänta "framkoppling".
Nu har vi nått Siem Reap i norra Kambodja efter en sextimmars bussresa från
Phnom Penh. Veckan har, vilket tidigare annonserats, gått åt till våra
uppdrag kring temana "människohandel/trafficking", "minproblematiken" och
"ECCC - tribunalen som ska döma röda khmerledare".
I samtliga fall har det mesta gått som planerat. I något fall till och med
bättre än så. Det var förstås en lycklig omständighet att "Broder nr 2",
Noun Chea, utlämnades i förrgår, dagen efter att vi själva varit på
domstolen och gjort intervjuer med centrala personer. På samma sätt var det
lyckliga omständigheter som gjorde att vi redan i tisdags kväll träffade
personer som gav oss en förvarning om hur nära arresteringen låg. Eftersom
vi inte jobbar med nyhetsmedia under den här resan förändrade det inte så
mycket för vår del, men förde åtminstone tillfälligt upp de mycket
intressanta frågorna om hur - och varför - processerna mot röda khmererna nu
till slut ska genomföras. En längre analys av detta kommer att publiceras på
vår blogg "Till mänsklighetens förvar" (www.textverk.blogspot.com), efter
vår hemkomst, när vi haft tillfälle att samla vårt material.
Tills vidare kommer vi nu att ägna oss åt tempelstudier. Ja, det vill säga
vi lättar lite på de tunga ämnena och kommer ta två dagar till att besöka
Angkor Wat-området strax utanför Siem Reap. Med lite god tur kommer vi kunna
rapportera om det de närmaste dagarna.

Problem med tekniken

2007-09-20T12:21:00.001+02:00

Eftersom internettillgangen inte har varit vad vi hoppades, sa har det
heller inte blivit nagra blogginlagg sedan vi anlande hit till Phnom Penh.
Var forhoppning ar att vi inom en dag eller tva ska kunna uppdatera er pa
vad som hant, eftersom vi kommer att flytta pa oss och troligtvis fa
battre forutsattningar.

Kambodja - 30 år senare

2007-09-12T14:05:00.000+02:00

Var befinner sig Kambodja, knappt 30 år efter att Röda Khmer-regimens brutala styre fick ett slut? Med den frågan i bagaget kommer vi under resten av den här månaden att befinna oss på resa i Kambodja. Vi reser på uppdrag av ett antal svenska, danska och norska tidningar och tidskrifter, samt med ett särskilt uppdrag från Forum för Levande Historia, vilket knyter an till deras projekt "Brott under kommunistiska regimer".

Resan kan också ses som en naturlig fortsättning på arbetet med Till mänsklighetens försvar, vår reportagebok om folkmord, krigsförbrytelser, rättvisa och försoning, som kom för ett år sedan och vars innehåll har sin fortsättning på vår parallella blog med samma namn.

Vi kommer att titta närmare på hur det segdragna arbetet med att få till stånd rättegångar mot de ålderstigna röda khmer-ledarna går. Vi kommer även att rapportera om några av de stora problem som dagens kambodja brottas med, som trafficking och minor.

Under resans gång kommer vi att - i den mån vi har teknisk möjlighet - att rapportera i text och bild här på bloggen. Välkomna att följa med på resan.

/Andreas och Görrel

Skymning över trastarnas stad

2007-03-07T21:37:00.000+01:00

PRISTINA: När skymningen faller över Pristina kommer trastarna in från fälten. Stora svarta moln av tiotusentals fåglar avtecknar sig mot den djupblå himlen. Varje kväll, vid samma tid. De söker sig in till staden för nattvila. Och Kosovo Polje, Trastfältet kallat, blir öde för natten.

Vi promenerar till utmärkta restaurangen Te Komiteti och äter undertecknads avskedsmiddag - för den här gången. Kollegorna från Sverige - de som räddades under eftermiddagen med ett taxinummer - kommer inte helt oväntat förbi. Och så hem för att packa ihop inför morgondagens avresa.

Pristina har, efter det inte så smickrande första intryck som förmedlades för en vecka sedan, vuxit i anseende. Knappast en vacker stad. Men vänlig och inbjudande på många andra sätt. Jag skulle tro att det inte är sista gången som jag sätter min fot här. Men för denna gång tackar vi för oss. (Adam fortsätter blogga från Kosovo fram till tisdag på ah!. Missa inte det!)

Parallella världar

2007-03-06T09:39:00.000+01:00

LAPLJE SELO: - Människor lever i stor stress och oro över vad som ska hända med Kosovo och därmed deras liv. Det är den stressen som ger upphov till de flesta av de sjukdomar som vi behandlar här.

Det säger en av läkarna i den serbiska lilla byn Laplje Selo, strax utanför Gracanica. Och han konstaterar att många av hans patienter lever under förhållanden som vore det fortfarande krig. Det gör knappast saken bättre, tillägger han.

Utan tvekan ligger det något i vad han säger - även om orsakerna förstås är öppna för diskussion. Längs båda sidorna av den ojämna vägen genom byn tornar skräphögar upp sig. Några hundar och katter rotar bland hushållsavfallet, och på några ställen ryker det kraftigt från sophögar som någon har tänt eld på. Husen är små, mörka och dåligt isolerade.

Men sjukvården håller hög kvalitet. Vårdcentralen och det provisoriska sjukhuset är väl utrustade och enligt läkaren finns alla möjligheter till en bra vård. Problemet är bara att under rådande omständigheter så är det svårt att förebygga sjukdomar.

Det serbiska vårdsystemet i Kosovo är helt åtskilt från det albanska. Det finansieras från Belgrad och arbetar exklusivt för invånarna i de serbiska enklaverna. Patienter som inte kan behandlas lokalt, remitteras till vårdinrättningar i Serbien, inte till sjukhuset i Pristina.

- Om det skulle hända en olycka på stora vägen här ute, så är det klart att vi inte tittar efter om det är en serb eller en alban som är skadad innan vi ingriper, men vi har inga som helst kontakter i övrigt med sjukvården i Pristina, säger läkaren.

När vår beställda taxi sent om sider kommer för att plocka upp oss, är den albanske chauffören märkbart nervös. Vi hinner nätt och jämt sätta oss innan han gör en snabb u-sväng och accelererar ut ur Laplje Selo på väg tillbaka mot Pristina.

Balkan Culinaria

2007-03-05T11:00:00.000+01:00

PRISTINA: Fortfarande mätt. Gårdagen avslutades med en präktig balkansk middag. Tre rejäla bitar panerad ost till förrätt, toppad med färsk getost. Och till huvudrätt, en halv oxe, fylld med ost och därefter panerad och friterad och dekorerad med majonäs. I runda slängar 400 g kött. Tillbehör? Nej, varför det?

Det serbiska perspektivet

2007-03-04T20:58:00.000+01:00

ČAGLAVICA: Herr Marković är först tveksam. Han vet inte vad han ska tro när den svenske reportern och fotografen vill prata en stund med honom om hans syn på Kosovo. Men någon timme senare, efter ett par-tre fyror raki i det brokiga vardagsrummet, är stämningen uppslupen. Vi skrattar tillsammans och trots att allt vi säger måste passera via tolken Olivera så finns en ömsesidig respekt som för oss närmare varandra.

Miroslav Marković tror inte på ett multietniskt, självständigt Kosovo. Han säger att serberna kommer att sätta sig på tvären för att förhindra självständigheten, men om den ändå kommer - och det är det en hel del som talar för - så är han övertygad om att de allra flesta serber kommer att lämna Kosovo.

- Jag skulle önska att jag om min familj kunde stanna här. Här har vi byggt upp ett liv. Men om vi måste flytta så gör vi det. Vi kan inte leva i ett självständigt, albanskt Kosovo. Vi kommer att vara tvungna att börja om från början, säger han.

Flera andra serber som vi träffar i byarna utanför Pristina säger ungefär samma sak. De är alla snabba att tala om att visst har de albanska vänner, men i det stora hela är den serbiska minoriteten förtryckt - av just albanerna. "Det internationella samfundet har glömt serberna", heter det.

Det är förstås en bild som står i bjärt kontrast till den albanska, som vi bland annat mötte under gårdagens demonstration. Och mitt emellan de båda tolkningarna av den politiska situationen i Kosovo finns FN-förhandlaren Martti Ahtisaaris förslag om regionens framtida status. Ett förslag som är precis det som varje kompromiss i själva verket är - nämligen en lösning som ingen är riktigt nöjd med.

Strömavbrott

2007-03-04T10:43:00.000+01:00

PRISTINA: Så gick då strömmen till sist. Den gör det titt som tätt här, men sedan vi kom har den – oss veterligen – inte varit borta. Och hade det inte varit för att jag satt vi datorn för att researcha lite inför en artikel om just...el-problemen i Kosovo, så hade vi antagligen inte märkt att den försvann.

Datorn övergick snällt till batteridrift, men telefon och internet slogs ut. På gatan utanför sparkar dieselgeneratorerna igång. Dessbättre är det mitt på dagen och närmare 15 grader ute. Men så radar Morgan Pålsson-problemen upp sig: hur gör vi nu med vår förmiddagsespresso?!

Trygghet

2007-03-04T09:59:00.000+01:00

PRISTINA: Utbrända bilvrak, upplopp och över 600 arresteringar. Vi fortsätter att följa händelseutvecklingen i Köpenhamn via internet och internationella medier, och bilden som framträder här är att Den Kongelige Byen förvandlats till en krigszon. Det känns skönt att vara i säkerhet i Kosovo.

Idag åker vi ut till den serbiska enklaven Gracanica för att skildra den sidan av Kosovo-problematiken. Mer om det under eftermiddagen/kvällen.

Jo, och våren har kommit till Pristina.

Ljudrapport från demonstrationen

2007-03-03T16:49:00.000+01:00

Foto: Adam Haglund

PRISTINA: Det fanns stora farhågor inför dagens demonstration i centrala Pristina, där självständighetsrörelsen Vetëvendosje ("självständighet") skulle protestera mot UNMIK:s styre av Kosovo och Martti Ahtisaaris försök till förhandlingslösning för Kosovo.

Av den svenska ambassadens representant här nere fick vi i förväg en "konsulär avrådan" från att befinna oss i närheten av dagens demonstration. Och UNMIK:s icke-polisiära personal hade fått ledigt idag och många uppgavs ha lämnat stan av säkerhetsskäl. Men som svenska Kfor:s pressansvarige uttryckte saken: "vi måste också avråda, men ni begår väl antagligen tjänstefel om ni är någonannanstans".

Det blev en stunds uppbyggande av spänningen utanför UNMIK-högkvarteret, men i slutändan utvecklades demonstrationen inte på det dramatiska sätt som många förutspått. Lyssna på våra rapporter från händelserna här:

1. En ödesdag för Kosovo?

2. Stoppade utanför UNMIK.

3. Polisen backar.

4. Demonstrationen fullbordas.

Pristina

2007-03-02T14:18:00.000+01:00

PRISTINA: Har haft lite mer tid att promenera runt i Pristina - och kan konstatera det som vi redan i olika, mer eller mindre "välformulerade", utsagor fått oss till del; nämligen att det här knappast kan beskrivas som en trevlig stad. Inte som sådan. Att trafiken dessutom är bland den värsta (läs: sämsta) vi upplevt på Balkan, gör förstås inte saken särskillt mycket bättre. En självklar säkerhetsåtgärd är därför att inte själva framföra någon typ av fordon om det inte är ytterst nödvändigt.

Hade för övrigt en briefing på svenska Kfor-campen, Camp Victoria, under förmiddagen. I Moose Bar i stabsbyggnaden och med, om inte svenskt så i alla fall danskt, kaffe. Stämningen är avspänd och även om säkerhetstänkandet förstås är oerhört stort så finns det ingen här som upplever att det finns några omedelbara risker. Ja, det skulle vara innebandyn på förläggningen då. Den tycks ligga bakom de flesta skadorna.

Sammanträffande

2007-03-02T09:05:00.000+01:00

PRISTINA: Gårdagens bisarraste upplevelse var när vi under middagen med en av Kfors politiska rådgivare här i Pristina får höra att "ja, så ses vi på campen nästa vecka och så tar jag och pressofficeren, Lars Oscarsson, med er runt inan vi träffar generalen".

"Lars Oscarsson?", undrade jag. "Journalist? Med skägg och tidigare informatör på luftfartsverket? I så fall är det min kursare från JH"

"Det är möjligt", blev svaret.

Nu på morgonen kom bekräftelsen på att det är så det ligger till. Världen är liten.

Våldsamma kravaller

2007-03-01T21:41:00.000+01:00

PRISTINA: Under dagen utbröt regelrätta gatustrider när polisen stormade ett ungdomshus. Hundratals demonstranter bemötte polisens angrepp med att kasta flaskor och bygga barrikader. Ett antal sopcontainrar stacks i brand och eldar tändes på gatan.

Polisen utfärdade en varning som ropades ut i megafon och när den inte hörsammades satte de in tårgas. Fyra personer skadades och omkring 150 personer greps av polisen. Oroligheterna varade hela dagen och fick även återverkningar i grannländerna, där ambassader angreps.

Ännu en dag i Kosovo? Nej, men i Köpenhamn. I Pristina tar vi en öl i hotellbaren och kollar reprisen av en Champions League-match på tv. Solen har gått ner. Det är 10 grader varmt ute.

God kväll!

En speciell, ordinär stad

2007-03-01T18:26:00.001+01:00

PRISTINA: Det enda vi hittills har sett av Pristina är en välbevakad flygplats, några Kfor-check points på vägen in till stan och det som i folkmun går under namnet Police Street. Det vill säga den gata längs vilken många av de internationella organen har sina kontor och posteringar, och som skyddas av dubbla bommar och tungt beväpnade vakter, med ljusblå skottsäkra västar.

På väggar och träd sitter anslag om helgens demonstration. Den organiseras av MSD, Movement for Self Determination, och kan bli alltifrån stillsam till en dramatisk historia. Kfor diskuterar under dagen hur de ska förhålla sig till säkerhetsfrågan. Alternativ ett är att under morgondagen och lördagen söka igenom alla bilar som passerar in till Pristina i jakt på eventuella vapen. Alternativ två är att inte göra det. Alternativ ett riskerar att provocera fram aggressioner, alternativ två riskerar att missa föreberedelser för våld.

Vi tog en promenad och åt en pizza. Gatulivet surrar, bilar i alla prisklasser trängs på gatorna och den unga befolkningen hänger på caféer och barer. Det känns på ytan som en ordinär balkansk stad, helt enkelt. Det råkar bara vara en väldigt speciell, ordinär balkansk stad.

Så lite tid

2007-02-28T19:08:00.001+01:00

MALMÖ: På tåget från Göteborg till Malmö och sedan Kastrup. Läser några utmärkta Kosovo-artiklar och relativt nyutkomna böckerna Peace at Any Price och The Case for Kosova. Symtomen är densamma som alltid; ju mer man lär sig, ju mindre inser man att man förstår.

Kosovo-problematiken är förstås långtifrån främmande. Förra årets resa till Serbien kretsade av naturliga skäl kring bland annat just Kosovo – om än ur ett Belgrad-perspektiv. Men de konkreta problemen i Kosovo ter sig något annorlunda än de problem som ligger på bordet när Ahtisaari samlar serber och albaner till förhandlingar.

Energibristen, arbetslösheten, infrastrukturen, internflyktingfrågan, segregationen, romernas situation, den dagligen säkerheten för kvinnan och mannen på gatan. Och ovanpå alltihop: försoning och samexistens.

Så många självskrivna reportage. Så lite tid!

En avgörande tid för Kosovo

2007-02-26T14:12:00.001+01:00

GÖTEBORG: Det är två dagar till avresa mot Kosovo.

Undertecknad reser tillsammans med Textverks fotograf Adam Haglund. Vi kommer att anlända i en avgörande tid för regionen; på tröskeln till självständighet men samtidigt hårt motarbetad av regeringen i Belgrad. Ambitionen är att skildra denna brytningspunkt och att flytta fokus från den symbolik som Kosovo-frågan har antagit, och istället koncentrera oss på människorna i Kosovo. De människor för vilka Kosovo-frågan lika mycket är ett praktiskt problem och en fråga om tygghet och i värsta fall: överlevnad.

För på samma sätt som självständighet för den idag FN-styrda serbiska provinsen skulle innebära stora problem och risker för den lilla serbiska befolkningen, så skulle en utebliven självständighet vara ett slag i ansiktet på Kosovos stora albanska befolkning. Frågan är svår. I Belgrad mötte vi när vi var där ifjol, samma styvnackade motstånd mot självständighet som råder idag. Samtidigt är de flesta internationella bedömare ense om att på sikt finns inte något alternativ till ett självständigt Kosovo. Problemet är bara vägen dit.

På lördag hålls en ny demonstration mot FN-förhandlaren Martti Ahtisaaris förslag om Kosovos-framtid. Eller snarare hans brist på konkret förslag och undvikande av just termen självständighet. Den förra liknande demonstrationen för ett par veckor sedan urartade och FN-polis använde tårgas mot demonstranterna. Två personer avled senare. Förhoppningsvis kommer helgens protester att framföras under betydligt fredligare former.

Tillbaka i Göteborg

2006-12-11T10:17:00.000+01:00

Väskorna blev på hemvägen kvar i Johannesburg, efter ett väl pressat byte av plan där. Och vi hade som sagt ett inbrott i bilen medan vi fortfarande var kvar i Kapstaden. Men i övrigt har tre veckors reportageresa flutit på enligt alla planer. Nu kommer tiden fram till jul bestå i att ta fram bilder och skriva artiklar. Håll utkik framöver eller hör av er för information om var vi kommer att publicera våra jobb.

Tack till vänner och kollegor som har hört av sig under resans gång, med hälsningar och information hemmifrån. Låt oss ses snart.

Med vänliga hälsningar,
Andreas och Görrel

100 mil Botswana

2006-12-06T14:45:00.000+01:00

GABORONE: Ett kort meddelande utan prickar och ringar over a och o, sittandes pa ett internet-cafe i Botswanas huvudstad Gaborone. Vi anlande under eftermiddagen, efter att ha kort ner fran Maun; ungefar 100 mil lang en i princip rak vag pa gransen till Kalahari.

Vid 11.58 idag korsade vi Stenbockens vandkrets och rullade sedan in i Gaborone som for narvarande har dryga 30 grader i skuggan. Sjalva staden tycks vara en livlig och trevlig stad. Tva dagars jobb har nu, och pa fredag kvall satter vi oss pa planet for att flyga hem.

Babianer och flodhästar

2006-12-06T14:43:00.000+01:00

OKAVANGO: Så...första morgonen vaknar vi en si så där vid femtiden av att babianerna och flodhästen bråkar utanför vår hydda. Nära. Väldigt när. Babianerna rafsar i träden och skäller. Flodhästen frustar och stampar. Babianerna rafsar och skriker och vi står där inne i hyddan och försöker urskilja skuggorna i mörkret och se om det är en flodhäst eller en stam eller kanske en babian som har vågat sig ner på natten.

Sedan kom morgonväckaren. Mannen som trummade upp oss vid fem och trettio så att vi skulle kunna vakna upp i tid för våran safari. Och babianerna tystnade och flodhästen, han försvann. Gick väl ner i Okavangodeltat igen och sökte skydd för solen.

Och vi gick upp och drack te. Men det var inte slut på flodhästar. Eller babianer. För när vi hade spanat in leoparder och geoparder och antiloper så var det sundowner ute på savannen. Och sedan middag. Vi satte oss vid långbordet, alla andra gäster och vi. Plötsligt rasslade babianerna i palmerna igen. Så härligt att vara i bushen! Vildmarken!

Då kom babianerna lite närmare. Och lite närmare. Och så kom det en omgång babianavföring från träden och ner på marken intill bordet. Alla skrattade, personalen ropade ooops och bestämde att vi skulle flytta in under tak. Men det gick lite långsamt och babianerna hoppade vidare och splash landade en ny stor laddning mitt på långbordet. Holländarna blev nedstänkta. Och den amerikanske killen som inte egentligen gillade bushen. Och hans fru – som verkligen gillade bushen. De engelska damerna blev ännu surare. Men efter det att holländarna bytt kläder, amerikanen fått sig en öl och engelsmännen gått och lagt sig, så skrattade vi gott. För det är ju himla härligt i bushen. Fast helst utan babianer...

Möte med leoparden

2006-12-06T14:37:00.000+01:00

OKAVANGO: Vi har varit långt ute i bushen i några dagar. Långt från internet, mobilnät och telefoner. Femton minuters flyg med ett sex-sitsigt plan rakt ut i Okavangodeltat, och ytterligare 40 minuter med 4x4 ut till lodgen.

I drygt två dagar har vi mest ägnat oss åt att åka runt i deltat med bil och kanot, tillsammans med våra löjligt skickliga guider Bring och Sage. Höjdpunkten? Vi har svårt att välja mellan då vi nattetid plötsligt befann oss vara mitt i en elefanthjord: stora, ljudlösa skuggor som sakta rörde sig runtomkring bilen, och mötet med en fantastiskt vacker leopard-hona.
Eftersom det inte finns bilder från nattsafarin så väljer vi leoparden. Vår spårare, Bring, hittade ett färskt, halvt (!) avtryck vid sidan av vägen (lilla bilden). Han sa: ”en leopard passerade här nyligen, hon gick åt det hållet”. Tio, femton minter senare hittade vi henne och kunde följa henne i en halvtimme – en tur som är få förunnat. Här är några av bilderna. De är tagna med en brännvidd på mellan 180 och 200 mm. Båda bilderna är något beskurna för att passa det här formatet.

Dags att resa

2006-12-01T18:23:00.000+01:00

KAPSTADEN: Efter två veckor i Sydafrika kämpar vi just nu med att packa ihop utrustning, kläder och annat för att imorgon klockan 06.00 lyfta mot Botswana. Vi flyger via Johannesburg, vidare till Maun i Botswana och sedan med propellerplan ut till lodgen Sandibe i Okavango-deltat där vi kommer att tillbringa två nätter och förhoppningsvis få oss ett par bra safariturer, till lands och på vattnet.

När vi är klara i deltat kör vi från Maun mot huvudstaden Gaborone, en tur som vi räknar med ska ta två dagar och som delvis kommer att ta oss genom Kalahariöknen. I Gaborone bor vi två nätter, gör jobb på ”Ladies Detective Agency No1” och på fredag nästa vecka sätter vi oss på ett plan för att via Johannesburg, London och Köpenhamn ta oss hem till Göteborg.

Om allt går som planerat är vi tillbaka på kvällen den 9 december. Hur det är med mail och bloggande under vistelsen i Botswana är oklart. Det är tveksamt om internet-utbyggnaden i Okavango-deltat är särskilt stor, men kanske att Maun eller Gaborone bjuder på möjligheter till nya rapporter. Fast oavsett vilket: må gott till vi hörs igen!

Det syns inte

2006-12-01T18:22:00.000+01:00

GUGULETU: Patience är en av Sydafrikas drygt fem miljoner människor som är hiv-positiva. Men Patience har tur, hon är också en av dem som i dag har tillgång till bromsmediciner och hon tycker att framtiden ser ljus ut.

I dag är det den 1 december, Världsaidsdagen. För första gången på flera år ser det också ut som om Sydafrikas hiv-politik håller på att svänga. Hälsoministern håller på att bli omsprungen av vice presidenten som har sagt att Sydafrika har gjort sig till åtlöje inför världen genom att inte ta hiv-epidemin på allvar. Kanske är det första steget mot en realistisk hiv-politik i landet.

För Patience kommer det troligtvis inte göra så stor skillnad. Men för dem som nu växer upp och som riskerar att smittas redan i tonåren, kan en förändrad hiv-politik vara skillnaden mellan liv och död. En kvinna jämförde kampen mot hiv med kampen mot apartheid. Folk känner sig hopplöst utsatta och hjälplösa. De känner sig svikna av samhället, regeringen och Gud. Och det är oerhört svårt att se bortom hiv. Finns det ett slut?

Patience kommer inte att bli frisk. Men med hjälp av bromsmedicinerna kommer hon förhoppningsvis att leva så länge att hon hinner se sina barn ta examen. Hon vet precis vad hon önskar att de ska bli i framtiden. En läkare, en jurist och en översköterska.

Fotbollsfeber

2006-12-01T18:16:00.000+01:00

KAPSTADEN: Det är tre och ett halvt år kvar, men Sydafrika förbereder sig redan för fotbolls-VM 2010. Förhoppningarna och förväntningar är stora, liksom ovissheten och farhågorna. I Kapstaden debatteras placeringen av den nya stadion som ska byggas och från de centrala myndigheterna har man i dagarna hotat med att flytta stadens utlovade semifinal om man inte kan hantera den interna kritiken och komma överens.

Många befarar att Sydafrika inte är moget att arrangera ett fotbolls-VM. Andra säger att tidigare års rugby- och cricket-VM är inteckningar för att Sydafrika ska klara evenemanget. Eller som en fotbollstränare som vi mötte i Guguletu sa: ”Vi kunde organisera oss och kasta ut apartheid. Jämfört med det är fotbolls-VM en barnlek”.

Klart är i alla fall att fotbollsintresset är stigande. Fortfaranade är det i första hand en sport för de svarta och färgade; de vita ägnar sig betydligt hellre åt rugby. Men steg för steg kommer intresset att fortsätta skruvas upp. Landslaget, Bafana Bafana, har fått en ny stjärncoach från Brasilien och runtom i landet spelas det fotoboll på gator, i parker och på riktiga planer. Om fyra år vet vi hur det blev med historiens första fotbolls-VM i Afrika.

Barn

2006-11-30T13:15:00.000+01:00

GUGULETU: Få besökare här tar sig ut i kåkstäderna för ett besök. En delvis rimlig avvägning, för som vit bör man inte utan vidare åka ut dit – särskilt inte i en hyggligt välvårdad hyrbil och med dyr kamerautrustning i baksätet. Men med rätt guidning, i vårt fall en lokal kyrka, kan man på ett relativt säkert sätt uppleva en annorlunda värld. Deprimerande i sin utsatthet och fattigdom, men uppfriskande i sin livsglädje och värme.

Barnen är – som så ofta – ett av de bestående minnena, och här är några av bilderna från Guguletu och Zwelihle.

Vägen ut

2006-11-30T13:05:00.000+01:00

KAPSTADEN: Ungdomscentrat Kraaifontein, strax utanför Kapstaden, skulle med svenska mått mätt betraktas som ett regelrätt fängelse. Ett drygt 60-tal ungdomar i åldrarna 14-19 år sitter för närvarande inlåsta här, i celler med upp till sex personer i varje. De genomgår ett program som bygger på så kallad reparativ rättvisa, det vill säga – enkelt utttryckt – ambitionen att inte bara straffa dem för deras brott utan bygga upp dem socialt och hjälpa dem att bryta mönstren så att de inte lämnar fängelset och går direkt tillbaka till sitt gamla gäng och återfaller i kriminalitet.

Ungdomarna här har alla begått grova brott av olika slag. Från rån och inbrott till våldtäkt och mord. De kommer framförallt från Kapstadens utkanter, från platser som Guguletu och Manenberg, och många tillhör de ökanda gäng som brukar tillskrivas ansvaret för den utbredda och våldsamma kriminaliteten.

Många av killarna på Kraaifontein har påbörjat vägen till ett normalt liv. De flesta har långt kvar och har svårt att förstå varför de ska bryta med sitt gamla liv, medan andra har kommit betydligt längre. Vi tillbringade en eftermiddag med dem för att höra deras berättelse och i väntan på det färdiga reportaget kommer här ett par råkopior på bilder från mötet.

Santos vs Wits

2006-11-26T16:08:00.000+01:00

KAPSTADEN: Det var en sådan där match där det på något sätt känns som om båda lagen är tvåa på bollen. Där det är mer fysik och vilja än teknik och taktik. Tänk Tipsextra, 1970-tal, Brabham mot Stoke, granatfält snarare än fotbollsplan.

Santos FC ligger sjua i sydafrikanska förstadivisionen, BidWest Wits ligger tvåa. Vinden blåste in över Green Point Stadium och reklamskyltarna flög omkring. När slutsignalen för första halvlek gick hade båren varit inne på plan fyra gånger. Inget lag hade varit nära att göra mål.

Vid varje givet tillfälle var det minst tre-fyra spelare som försökte komma åt bollen och det hela såg lite ut som en svensk pojklagsmatch. I andra halvlek ryckte båda lagen upp sig och spelet blev lite öppnare, men den ”afrikanska tekniken” lyste med sin frånvaro. Santos FC fortsatte att spela bäst och hade ett par hyggliga målchanser, men skärpan saknades. Båda målvakterna gjorde solida insatser – vilket å andra sidan inte säger så mycket med tanke på hur få ingripanden de hade.

Santos ordförande bjöd på ”kaffe” i halvtid – ett kaffe som av någon anledning snarare smakade varm choklad och som lämnade magen i ett ganska taskigt skick i ett par timmar.

Men trots slutresultatet 0-0 och trots det genomgående usla spelet så var det en ganska schysst upplevelse. Dessutom fick vi ju VIP-behandling, inklusive parkering inne på arenaområdet. Publiken? Tja, bilden här ovan är tagen fem minuter före avspark. Stolarna i förgrunden är hemmalagets ”bänk”. Dra era egna slutsatser.

Rättvisemärkt

2006-11-24T17:00:00.000+01:00

CITRUSDAL: Goue Vallei är det enda rättvisemärkta vinet på Systembolaget. Det produceras i Citrusdal, ungefär 15 mil längs fantastiskt bra vägar från Kapstaden, i Cederberg mountains. I går besökte vi vinmakaren och en av vingårdarna som odlar hans druvor.

Sammanlagt tillverkas 1,3 miljoner liter vin som är rättvisemärkt, men eftersom efterfrågan inte är tillräcklig än, säljs endast 300 000 liter under rättvisemärket. Resten säljs under vanlig etikett. De största marknaderna är Storbritannien och Holland. Sverige är hopplöst efter. Pengarna för rättvisemärkningen går tillbaka till gårdarna och bland annat går arbetarna olika utbildningar och bygger bättre gemensamhetsfasciliteter.

Valtider

2006-11-24T16:58:00.000+01:00

HERMANUS: Det är valtider längs den sydafrikanska kusten. I slutet av dem i alla fall. Så efter att ha besökt Dr Matoti i townshipen Zwelihle en bit österut från Kapstaden passade vi på att åka ner till ett av kustens bästa valspaningsområden. Kanske att några av valarna dröjt sig kvar och fortfarande kunde ses från land.

Vi hade tur. Fem-sex valar låg och vältrade sig i bukten och lagom till vi hunnit ut på klippan och monterat teleobjektivet började de hoppa – bara ett hundratal meter från stranden. Inte som delfiner; graciöst upp i lyften och med ett prydligt nedslag – utan tungt upp med halva kroppen ovanför ytan och så ett magnifikt magplask, som om en container ramlat av ett fartyg ungefär. Men med tanke på att de kan bli ungefär 15 meter långa och väga lika många ton så är det förstås ändå ganska imponerande. När de blåser rent lufthålen låter det som någonting mellan en elefant och ett lejon. Som ni förstår av den liknelsen är det svårt att beskriva.

Kafka i Kapstaden

2006-11-21T16:44:00.000+01:00

KAPSTADEN: Ännu en härlig dag i kolonierna. Nåja, en lätt överdrift – åtminstone vädermässigt. Lätt duggregn under förmiddagen och ganska beskedliga 18-20 grader.

Jobben har börjat rulla igång på allvar. Har ägnat morgonen åt Santos FC, Kapstadens bästa elitfotbollsklubb. Vi är inbjudna till deras match på Green Point Stadium på fredag – den arena som kommer att ersättas av den nya arena som ska stå klar till fotbolls-VM 2010 och som då ska ta 68 000 åskådare. Hur logistiken och säkerheten i området ska garanteras fram till dess är ännu oklart – trots att vi igår och idag har fått många och långa beskrivningar av saken från högt uppsatta personer i den lokala VM-organisationen.

Eftermiddagen idag gick åt till att med Kafka surrande någonstans i bakhuvudet irra runt i stadshuset på jakt efter en intervjuperson som vi avtalat tid med. Vad sägs till exempel om receptionistens: ”Mr Cronje on 5th floor? Sure, but what 5th floor, we have two of them?” Och väl på femte våning så visade det sig att de som mer eller mindre satt grannar med den vi skulle träffa var helt säkra på att han satt i andra ändan av den enorma byggnaden. Det vill säga ner med hissen, ut genom säkerhetskontrollen, tvärs igenom hela stadshuset, genom en ny säkerhetskontroll och... Jaha, ja okej, det var på det första stället i alla fall. Det är bara det att han inte ärpå plats för tillfället.

Som sagt: ännu en härlig dag i kolonierna.

Åska

2006-11-21T16:43:00.000+01:00

KAPSTADEN: Det här skulle ha publicerats i går, men tekniken har inledningvis spelat oss vissa spratt. Nu verkar allt fungera som det ska. Så här kommer vår första korta rapport:

Ett fullkomligt formidabelt åskoväder drog över Kapstaden igår kväll. Blixtarna sträckte sig över hela himlen och lyste upp Lions Head från alla håll. Vi satt på altanen hos familjen Landstedt med en Windhoek Lager, men när det plötsligt blåste upp till en styv sydlig kuling fick vi dra in markisen och gå inomhus.

I en timme skakade fönster och dörrar i den starka vinden. Kraftiga, utdragna åskknallar rullade över himlen och blixtarna tycktes outtröttliga. Vi undrade hur det gått för den lilla segelbåt som vi en stund tidigare sett kämpa söderut i den då närmast obefintliga vinden.
Så – lika plötsligt som den kom – avtog vinden. När vi lämnade Camps Bay en stynd senare och körde tillbaka mot stan var luften fräsch efter ovädret, men det var helt stilla och temperaturen stadigt runt 25 grader. Vår lilla och mycket klena Volkswagen Chico kämpade tappert i backarna. Vänstertrafiken börjar redan kännas ganska naturlig – för somliga av oss.

Idag står en halv dags planeringsarbete på schemat. Därefter ska vi till Westerford High för att träffa rektorn och förhoppningsvis arrangera med jobbet ”studenter i världen” åt Sju89 och Ett23.

Textverk-team till södra Afrika

2006-11-15T14:00:00.000+01:00

Frilansgruppen Textverks medarbetare Görrel Espelund och Andreas Karlsson kommer i tre veckor att befinna sig på resa i Sydafrika och Botswana. För Görrel blir det andra resan tillbaka, sedan hon flyttade hem till Sverige efter sju år som korrespondent i Kapstaden. För Andreas blir det andra resan någonsin till regionen.

Görrel och Andreas kommer under hela resan att lämna rapporter här på Texverks reseblogg. För att komma i kontakt med dem under deras resa, se kontaktinformation på www.textverk.se.

Välkomna till Textverks reseblogg

2006-11-15T13:46:00.000+01:00

På Textverks reseblogg kommer Frilansgruppen Textverks resande reportrar att lämna rapporter från sina resor runtom i världen. Förestående resor annonseras här på bloggen och på Textverks hemsida: www.textverk.se.

Så välkomna att ta del av våra reportrars iakttagelser, kommentarer och analyser. Och välkomna att kommentera och diskutera med dem.

Med vänlig hälsning,
Textverks redaktion