Reserapport-bloggen flyttar vidare till en ny adress. Väl mötta där:
http://reserapport.wordpress.com
Monday, February 02, 2009
Tuesday, March 11, 2008
För övrigt...
...ber jag att få tacka er som hörde av er med gratulationer på min födelsedag igår. Det värmer alltid. Vi firade mycket stilla med en eftermiddags-GT (inte tidningen) vid poolen på Hotel des Milles Collines, och lite utmärkt kinesisk mat på kvällen.
Idag har vi nu avslutat vårt jobb, med en sista intervju. Förmiddagens sol och närmare 30 grader byttes vid tvåtiden plötsligt i regn och stormbyar. Dessa har nu bedarrat, men det fortsätter att vara mulet och kanske omkring 20 grader. Det svänger fort här. Hur är vädret därhemma?!
Och innan vi far: veckans fotografiska bedrift (inte nödvändigtvis i positiv bemärkelse, men rätt kul ändå) kan ha varit att lyckas få med både reporter och fotograf på samma bild (se nedan).
Sköt om er alla, så ses vi snart!
Idag har vi nu avslutat vårt jobb, med en sista intervju. Förmiddagens sol och närmare 30 grader byttes vid tvåtiden plötsligt i regn och stormbyar. Dessa har nu bedarrat, men det fortsätter att vara mulet och kanske omkring 20 grader. Det svänger fort här. Hur är vädret därhemma?!
Och innan vi far: veckans fotografiska bedrift (inte nödvändigtvis i positiv bemärkelse, men rätt kul ändå) kan ha varit att lyckas få med både reporter och fotograf på samma bild (se nedan).
Sköt om er alla, så ses vi snart!
Fotomatematik
Summerar fotoveckan, i kvantitet räknat.
Dag 1: 93 bilder
Dag 2: 304 bilder
Dag 3: 42 bilder
Dag 4: 255 bilder
Dag 5: 556 bilder
Dag 6: 377 bilder
Dag 7: 118 bilder
Dag 8: 351 bilder
Dag 9: 0 bilder
Dag 10: 11 bilder
Totalt: 2.107 bilder.
Låt säga att 1 bild på 10 är publicerbar, att 1 bild på 100 är bra och att 1 bild på 1.000 är riktigt bra. En sådan uppskattning skiftar förstås mellan fotografer, men det är nog ingen glädjekalkyl i alla fall.
Det skulle betyda 210 publicerbara bilder, 21 bra bilder och 2 riktigt bra bilder. Nu återstår att gräva fram just dessa bilder i materialet och avgöra vilka uppdragsgivare som ska få dem.
Dag 1: 93 bilder
Dag 2: 304 bilder
Dag 3: 42 bilder
Dag 4: 255 bilder
Dag 5: 556 bilder
Dag 6: 377 bilder
Dag 7: 118 bilder
Dag 8: 351 bilder
Dag 9: 0 bilder
Dag 10: 11 bilder
Totalt: 2.107 bilder.
Låt säga att 1 bild på 10 är publicerbar, att 1 bild på 100 är bra och att 1 bild på 1.000 är riktigt bra. En sådan uppskattning skiftar förstås mellan fotografer, men det är nog ingen glädjekalkyl i alla fall.
Det skulle betyda 210 publicerbara bilder, 21 bra bilder och 2 riktigt bra bilder. Nu återstår att gräva fram just dessa bilder i materialet och avgöra vilka uppdragsgivare som ska få dem.
Transportmatematik
Sista dagen och vi fördriver förmiddagen på hotellets uteservering i väntan på sista intervjun och ikväll avresan från Kigali.
Har diskuterat dagens arvode för vår chaufför. Inte helt lätt. Han begriper franska hjälpligt och engelska mindre hjälpligt. Vår kiniarwanda inskränker sig till någon artighetsfras.
Hittills har vi betalat honom 30.000 FRW för en hel dag, dvs ca 55 US dollar, dvs ca 350 SEK. Det har inkluderat körningar i Kigaliområdet, väntan medan vi jobbat osv. Dyrare än på många andra ställen, men helt ok. I snitt har vi kört nog haft runt fem-sex stopp på dagarna. Vissa dagar har det blivit övertid, andra har vi slutat tidigare (även om sambandet mellan dessa båda varit svåra att förklara).
Idag behöver vi honom för tre körningar. En intervju kl 9, en intervju kl 14 och så transport till flygplatsen vid 17-tiden. Ingen full dag alltså. Tror ni att det gick att förklara på ett smidigt sätt?
Naturligtvis inte. Dessutom "har ju bensinpriserna gått upp mycket de sista dagarna". Men sanningen är att det har det inte, för det har vi haft koll på.
Alltså börjar förhandlingen:
- Jag vill ha 24.000.
- 24.000? Är du tokig? Hämtningen på flygplatsen kostade 5.000 och eftersom vi ska göra två kortare resor utöver det så borde 15.000 vara generöst.
- Ja, men det är enkel resa. Och enkel resa till era båda möten är 3.000.
- Ok, så 2x3.000 + 2x3.000 + 5.000. Det blir inte 24.000 utan 17.000. Ok, det säger vi.
- Ja, men sedan har jag ju väntat också.
- Men det var ju upp till dig. Du har varit fri att köra andra kunder medan vi jobbar.
- Men det har jag inte gjort.
- Det är inte vårt problem.
- Vad vill ni betala då?
Det slutar med 20.000. En liten förlust känns det som först. Å andra sidan betalar vi honom nu, för tre körningar och väntan, lite drygt hälften av vad det kostade oss att åka taxi hemifrån och till Landvetter för 11 dagar sedan. Och vi har hållit oss väl inom budget i allmänhet. Kanske inte så mycket att bråka om alltså.
Har diskuterat dagens arvode för vår chaufför. Inte helt lätt. Han begriper franska hjälpligt och engelska mindre hjälpligt. Vår kiniarwanda inskränker sig till någon artighetsfras.
Hittills har vi betalat honom 30.000 FRW för en hel dag, dvs ca 55 US dollar, dvs ca 350 SEK. Det har inkluderat körningar i Kigaliområdet, väntan medan vi jobbat osv. Dyrare än på många andra ställen, men helt ok. I snitt har vi kört nog haft runt fem-sex stopp på dagarna. Vissa dagar har det blivit övertid, andra har vi slutat tidigare (även om sambandet mellan dessa båda varit svåra att förklara).
Idag behöver vi honom för tre körningar. En intervju kl 9, en intervju kl 14 och så transport till flygplatsen vid 17-tiden. Ingen full dag alltså. Tror ni att det gick att förklara på ett smidigt sätt?
Naturligtvis inte. Dessutom "har ju bensinpriserna gått upp mycket de sista dagarna". Men sanningen är att det har det inte, för det har vi haft koll på.
Alltså börjar förhandlingen:
- Jag vill ha 24.000.
- 24.000? Är du tokig? Hämtningen på flygplatsen kostade 5.000 och eftersom vi ska göra två kortare resor utöver det så borde 15.000 vara generöst.
- Ja, men det är enkel resa. Och enkel resa till era båda möten är 3.000.
- Ok, så 2x3.000 + 2x3.000 + 5.000. Det blir inte 24.000 utan 17.000. Ok, det säger vi.
- Ja, men sedan har jag ju väntat också.
- Men det var ju upp till dig. Du har varit fri att köra andra kunder medan vi jobbar.
- Men det har jag inte gjort.
- Det är inte vårt problem.
- Vad vill ni betala då?
Det slutar med 20.000. En liten förlust känns det som först. Å andra sidan betalar vi honom nu, för tre körningar och väntan, lite drygt hälften av vad det kostade oss att åka taxi hemifrån och till Landvetter för 11 dagar sedan. Och vi har hållit oss väl inom budget i allmänhet. Kanske inte så mycket att bråka om alltså.
Monday, March 10, 2008
Så här mot slutet
Näst sista dagen i Rwanda och inte mycket att rapportera. Mest inomhusjobb med veckans material, och inte en enda bild tagen hittills idag.
Istället en bild från tidigare i veckan. Ibland blir det nämligen ganska bra utan att man har någon kontroll över det. För när kameran hänger på axeln händer det ibland att man slår emot avtryckaren så att kameran tar en bild av misstag. Har man tur råkar det då befinna sig ett nyfiket/kameraintresserat barn därunder. Det gjorde det när vi var i Mbyo, fem mil från Kigali häromdagen.
Istället en bild från tidigare i veckan. Ibland blir det nämligen ganska bra utan att man har någon kontroll över det. För när kameran hänger på axeln händer det ibland att man slår emot avtryckaren så att kameran tar en bild av misstag. Har man tur råkar det då befinna sig ett nyfiket/kameraintresserat barn därunder. Det gjorde det när vi var i Mbyo, fem mil från Kigali häromdagen.
Sunday, March 09, 2008
Gorillas in the mist
Det här är Charles. Han ledare av Umubano-gruppen, en familj på nio bergsgorillor. Familjen utgör därmed över en procent av världens idag omkring 700 vilda bergsgorillor.
Det tog oss ungefär två timmars vandring och 600 höjdmeter i tät regnskog för att hitta Charles, hans tre fruar, yngre bror och barn. När vi väl gjorde det var det en upplevelse som är svår att överträffa.200-kilos-Charles höll sig på 5-6 meters avstånd, men några av familjens andra medlemmar spatserade glatt förbi oss på knappa metern. Regeln om att hålla sju meter mellan människa och gorilla gäller nämligen människor, men inte gorillor.
Det timslånga mötet med gorillorna var förstås den självklara höjdpunkten, men vandringen i omväxlande regn och solsken i legendariska dimhöljda bergen var nästan värd hela resan den också.
Friday, March 07, 2008
Upp i bergen
Imorgon lämnar vi Kigali för en tvådagar-resa upp i bergen. De dimhöljda bergen, om man så vill. Här jobbade Dian Fossey fram till hon mördades i mitten på 1980-talet. Och här ska vi tidigt på söndag morgon spåra bergsgorillor. En rapport från det kommer när vi är tillbaka här i Kigali på söndag kväll.
Försoning
Har Rwanda gått vidare? 14 år har gått sedan folkmordet då omkring en miljon människor slogs ihjäl med klubbor och machete på 100 dagar. Enligt påbud uppifrån finns det inte längre några hutuer eller tutsier. Men folk vet? Eller?
Det är en av alla de frågor som oundvikligen kommer upp under en resa i Rwanda. Idag mötte vi Fader Gahigi som tagit initiativ till en "försoningsby", strax utanför Nyamata, där en av de värsta enskilda massmorden skedde 1994.
I den lilla byn har familjer från båda sidor i den tidigare konflikten byggt husen tillsammans. I vartannat hus bor en "genocidaire" och i vartannat ett "offer". Fader Gahigi är med rätta stolt över sitt arbete.
Äntligen ett lyft
Det har, som kanske framgått, varit en trögstartad vecka jobbmässigt. Vi kan på rak arm inte komma på en enda människa som varit i tid till något möte (svenskar här i Kigali inräknade). Det är förstås så det fungerar, men med ett lite lätt pressat schema och en massa lösa trådar så blir det lätt frustrerande.
Inte minst gäller det bilderna. En intervju må vara informativ, men inte resultera i mycket mer än en man eller kvinna på ett kontor. Därför var dagen idag ett lyft. Vi har varit ute och besökt en skola på landsbygden som jobbar med IT som hjälp i undervisningen. Klart fotogeniskt.
Bilden togs på skolgården i Rwamagana, där de båda vita figurerna som kom på besök var något av veckans höjdpunkt.
Inte minst gäller det bilderna. En intervju må vara informativ, men inte resultera i mycket mer än en man eller kvinna på ett kontor. Därför var dagen idag ett lyft. Vi har varit ute och besökt en skola på landsbygden som jobbar med IT som hjälp i undervisningen. Klart fotogeniskt.
Bilden togs på skolgården i Rwamagana, där de båda vita figurerna som kom på besök var något av veckans höjdpunkt.
Dagens porträtt
Vissa bilder behöver inga bildtexter. Vissa människor kan säga så mycket utan att öppna munnen.
Tuesday, March 04, 2008
Ackrediteringen del 2
På allmän begäran kommer här fortsättningen på ackrediteringsbestyren. Senare under gårdagen, vid tretiden, hörde tjänstemannen på informationsministeriet av sig. Hade vi fått våra kvitton på att betalningen var gjord? Jodå. Då kunde vi väl komma förbi med dem genast var vi vänliga.
Gissa om våra ackrediteringar var klara nu? Alldeles riktigt. Efter att vi lämnat kvittona behövdes ytterligare ca två timmar för att klara av det sista pappersjobbet. Alltså lämnade vi våra kvitton och gjorde upp om att hämta de färdiga ackrediteringarna vid kl 8 dagen därpå, det vill säga nu på morgonen.
Fem minuter senare, efter att vi lämnat informationsministeriet och var på väg till en intervju, fick vi ett samtal om att nu är minsanna ackrediteringarna klara.
Vi höll oss till planen och avvaktade till imorse, åkte till tjänstemannen Desirée på informationsministeriet, och gissa nu igen: var han på plats som han lovat? Korrekt igen. Det tog oss ytterligare 15-20 minuter (kort väntan i sammanhanget) innan vi hade de åtråvärda papprena i handen.
Så vad får man för 200 dollar? Tja ett A4-papper med vårt medhavda foto fasthäftat, några stämplar och en ministersignatur. Alltid något. Tack och lov fick vi användning för papperslapparna på parlamentet idag.
Gissa om våra ackrediteringar var klara nu? Alldeles riktigt. Efter att vi lämnat kvittona behövdes ytterligare ca två timmar för att klara av det sista pappersjobbet. Alltså lämnade vi våra kvitton och gjorde upp om att hämta de färdiga ackrediteringarna vid kl 8 dagen därpå, det vill säga nu på morgonen.
Fem minuter senare, efter att vi lämnat informationsministeriet och var på väg till en intervju, fick vi ett samtal om att nu är minsanna ackrediteringarna klara.
Vi höll oss till planen och avvaktade till imorse, åkte till tjänstemannen Desirée på informationsministeriet, och gissa nu igen: var han på plats som han lovat? Korrekt igen. Det tog oss ytterligare 15-20 minuter (kort väntan i sammanhanget) innan vi hade de åtråvärda papprena i handen.
Så vad får man för 200 dollar? Tja ett A4-papper med vårt medhavda foto fasthäftat, några stämplar och en ministersignatur. Alltid något. Tack och lov fick vi användning för papperslapparna på parlamentet idag.
Muzungu
"Muzungu, muzungu" - "vit man, vit man", hojtar barnen glatt och springer efter bilen hela vägen tillbaka ner till landsvägen. Vi har precis varit i en by på landsbygden och fått en rejäl dos av Rwandas otroliga vänlighet och färgspektrum.Det råder ingen tvekan om att man avviker, vilket är en lärorik upplevelse i sig. Samtidigt känner man sig inte alls lika vit här i Rwanda som i till exempel Sydafrika, trots att det i princip inte finns någon inhemsk vit befolkning alls här. Det är också ett intressant konstaterande.
Monday, March 03, 2008
Om konsten att köa
Egentligen är det ganska enkelt. Det kräver bara en rejäl dos tålamod, och ett visst mått av humor. Vi klarade oss ganska bra på den punkten idag.
Det handlar om konsten att skaffa sig en pressackreditering. Vi började enligt instruktionerna på informationsministeriet. Klockan är 8.00. Vakten vid grinden fick fundera en stund innan han kom på att "jo, det är nog här det".
En korrekt byråkrat vid namn Desirée tar hand om vår förfrågan. Läser reglementet, fyller i blanketter, vill ha alla våra uppgifter, inklusive kopior på pass och presskort. "Javisst, vi kanske kan kopiera det här". "Tyvärr är vår kopieringsmaskin trasig. Ni borde haft med er egna kopior." Efter att ha varit borta en god stund visar det sig att han hittat en maskin i alla fall. Så långt allt gott och väl.
"Nu ska ni till revisionsministeriet och betala era 2x200 dollar för ackrediteringen". Jaha! Förfarandet kan accepteras, eftersom det förstås är ett sätt att minimera den enskilde tjänstemannens kontakt med pengar, och därmed risken för korruption.
Alltså in i taxin igen och över till revisionsministeriet. Den beväpnade vakten ordnar fram de kontonummer m.m. som ska stå på vår inbetalningslapp. Därefter gäller det att räkna ut hur kösystemet fungerar. Det ger sig efter en stund: håll reda på vilken som är din kassa; sätt dig på den första lediga stol framför kassan; allt eftersom ärendena klaras av flyttar du fram ett steg på stolarna, tills du är framme. Beskedet då, vid ca klockan 09.30: "nej, nej, ni kan inte betala i dollar här. Ni måste åka och växla först".
Alltså in i taxin och iväg till ett växlingskontor. Ny lapp, nytt kösystem: man placerar helt enkelt sin lapp i raden av lappar på disken framför kassan. Håll reda på vilken som är din lapp och när den är först i kön kan du gå fram till kassan. Innan du lämnar kassan ser du till att snyggt och prydligt knuffa fram de andra lapparna som väntar.
In i taxin igen. Klockan är 10. Tillbaka till revisionsministeriet. Den här gången slipper vi köa. Men samma tjänsteman som skickade oss att växla konstaterar nu att just pressackrediteringar måste ju faktiskt betalas i dollar. Och dollar kan man inte betala med på det här kontoret. Det finns en särskild avdelning inne i stan för det. Ett telfonsamtal till informationsministeriet bekräftar att det är det som gäller.
Tillbaka in i taxin och in till stan. Nytt kösystem. Den här gången en rak klassisk kö framför varje kassa. Dock gäller följande positionering: ställ dig så att bröstkorgen nästintill slår i framförvarandes skuldror. Placera fötterna, lätt utåtvinklade, så att de delvis överlappar framförvarandes fötter. På så sätt får man in 3-4 köande per meter kö. Knuffa gärna lite lätt på den framför när den längst fram i kön är klar.
Äntligen. Dörren öppnas. Vi blir ombedda att stiga in på kontoret och vid Rwandas stökigaste skrivbord sitter Rwandas fryntligaste statstjänsteman. "Ah, journalister? Betala i dollar? Jajamensan, det är här det!" Klockan är nu 11.20.
Telefonsamtal till informationsministeriet: Kan vi komma förbi och hämta våra ackrediteringar? Nej, de är inte klara än. Vi väntar på en signatur. Och nu närmar sig klockan 12, så det är dags för lunch. Kanske efter två någon gång.
Det handlar om konsten att skaffa sig en pressackreditering. Vi började enligt instruktionerna på informationsministeriet. Klockan är 8.00. Vakten vid grinden fick fundera en stund innan han kom på att "jo, det är nog här det".
En korrekt byråkrat vid namn Desirée tar hand om vår förfrågan. Läser reglementet, fyller i blanketter, vill ha alla våra uppgifter, inklusive kopior på pass och presskort. "Javisst, vi kanske kan kopiera det här". "Tyvärr är vår kopieringsmaskin trasig. Ni borde haft med er egna kopior." Efter att ha varit borta en god stund visar det sig att han hittat en maskin i alla fall. Så långt allt gott och väl.
"Nu ska ni till revisionsministeriet och betala era 2x200 dollar för ackrediteringen". Jaha! Förfarandet kan accepteras, eftersom det förstås är ett sätt att minimera den enskilde tjänstemannens kontakt med pengar, och därmed risken för korruption.
Alltså in i taxin igen och över till revisionsministeriet. Den beväpnade vakten ordnar fram de kontonummer m.m. som ska stå på vår inbetalningslapp. Därefter gäller det att räkna ut hur kösystemet fungerar. Det ger sig efter en stund: håll reda på vilken som är din kassa; sätt dig på den första lediga stol framför kassan; allt eftersom ärendena klaras av flyttar du fram ett steg på stolarna, tills du är framme. Beskedet då, vid ca klockan 09.30: "nej, nej, ni kan inte betala i dollar här. Ni måste åka och växla först".
Alltså in i taxin och iväg till ett växlingskontor. Ny lapp, nytt kösystem: man placerar helt enkelt sin lapp i raden av lappar på disken framför kassan. Håll reda på vilken som är din lapp och när den är först i kön kan du gå fram till kassan. Innan du lämnar kassan ser du till att snyggt och prydligt knuffa fram de andra lapparna som väntar.
In i taxin igen. Klockan är 10. Tillbaka till revisionsministeriet. Den här gången slipper vi köa. Men samma tjänsteman som skickade oss att växla konstaterar nu att just pressackrediteringar måste ju faktiskt betalas i dollar. Och dollar kan man inte betala med på det här kontoret. Det finns en särskild avdelning inne i stan för det. Ett telfonsamtal till informationsministeriet bekräftar att det är det som gäller.
Tillbaka in i taxin och in till stan. Nytt kösystem. Den här gången en rak klassisk kö framför varje kassa. Dock gäller följande positionering: ställ dig så att bröstkorgen nästintill slår i framförvarandes skuldror. Placera fötterna, lätt utåtvinklade, så att de delvis överlappar framförvarandes fötter. På så sätt får man in 3-4 köande per meter kö. Knuffa gärna lite lätt på den framför när den längst fram i kön är klar.
Äntligen. Dörren öppnas. Vi blir ombedda att stiga in på kontoret och vid Rwandas stökigaste skrivbord sitter Rwandas fryntligaste statstjänsteman. "Ah, journalister? Betala i dollar? Jajamensan, det är här det!" Klockan är nu 11.20.
Telefonsamtal till informationsministeriet: Kan vi komma förbi och hämta våra ackrediteringar? Nej, de är inte klara än. Vi väntar på en signatur. Och nu närmar sig klockan 12, så det är dags för lunch. Kanske efter två någon gång.
Subscribe to:
Posts (Atom)